Jag skulle vilja uttrycka min djupa oro över att det inte finns något framsteg vad gäller lösningen av armenisk-azerbajdzjanska konflikten. Azerbajdzjans territoriella helhet förblir fortfarande inskränkt, 20 procent av azerbajdzhanska markerna är fortfarande ockuperade av armeniska stridskrafter, en miljon azerbajdzjanska flyktingar som drevs ut ur sina urgamla hem har varit utsatta för stort lidande i redan fem år. Man följer inte FN:s säkerhetsråds resolutioner 882, 853, 874, 884 som kräver att föra ut armeniska stridskrafterna ur de ockuperade territorierna.

Som det är känt, i syfte att lösa konflikten på ett fredligt sätt har man skapat OSCE-Minskgruppen i maj 1992 och förberett den blivande fredskonferensens mandat. Under konferensen förklarades Armenien och Azerbajdzjan som konfliktparterna, och azerbajdzjanska och armeniska samfunden i Nagorno-Karabak förklarades som de intresserade parterna. Trots detta har republiken Armenien fortsatt sin aggression som påbörjades i 1988 och tillsammans med Nagorno-Karabak-området har man ockuperat sju stora azerbajdzjanska områden till.

Under de senaste sju åren har man satsat oerhört mycket för att starta en effektiv fredsförhandlingsprocess inom ramarna för Minskgruppen. Men på grund av Armeniska republikens destruktiva attityden hamnade förhandlingar alltid i dödläge och gav inga positiva resultat.

Tack vare våra ansträngningar att lösa konflikten på ett fredligt sätt och stödet som vi fick från Minskgruppen har man lyckats att nå eldupphör-läget i maj 1994 som gäller än idag. Beslutet som togs på OSCE-mötet i Budapest i december 1994 (om att skapa internationella och flernationella stridskrafter som skall komma till regionen för att lösa den beväpnade konflikten) såväl som OSCE-besluten i Lisbon i december 1996 (som har utgjort den internationella rättsliga basen för konliktslösning efter fredsavtalet trätt i kraft) kan anses som en betydelsefull och stor politisk seger som kan medverka till en rättvis lösning av armenisk-azerbajdzjanska konflikten. Dock har man inte lyckats verkställa nämnda mötens beslut på grund av Armeniska republikens obstruktioner och OSCE:s oförmåga att uppmana Armenien till order.

Som det är känt har OSCE-Minskgruppens ordförande - Ryssland, USA och Frankrike - presenterat ett projekt om ömsesidigt överenskommelse i två delar - slutet på den beväpnade konflikten och Nagorno-Karabaks statusbestämning. Medan azerbajdzjanska sidan tog emot ordförandenas förslag visade Armenien sin oenighet. Armenien avslog ordförandenas förslag och ville inte acceptera Azerbajdzjanska republikens territoriella helhet och påstod att det var absolut otillåtet att bestämma Nagorno-Karabaks status före konferensen i Minsk. Förresten måste det påpekas att under det kända mötet i Denver bekräftade Rysslands, USA:s och Frankrikes presidenter i sitt speciella uttalande att de stödjer dessa förslag.

19 september 1997 framställde Minskgruppens ordförande ett nytt (det andra efter mötet i Lisbon) förslag om en steg-för-steg konfliktslösning. Enligt detta förslag planerar man att befria de sex ockuperade områdena (utom Latjinska området) som ligger utanför före detta Azerbajdzjanska Nagorno-karabakska länet. Sedan planerar man att genomföra OSCE-operation som skall syfta till att bevara fred och få flyktingar att återvända till de befriade områdena samt återbygga de förstörda kommunikationerna som är livsviktiga för Armenien och ockuperade Nagorno-Karabak. Sedan under andra skedet då den beväpnade konflikten är slut, skall parterna bestämma Nagorno-Karabaks status inom Azerbajdzjanska republiken och vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder.

10 oktober 1997 i Strasbourg enades Azerbajdzjans och Armeniens presidenter om att fortsätta förhandlingsprocessen baserad på förslagen man kom fram till i 19 september 1997, vilket gav oss möjlighet att hoppas att förhandlingsprocessen skall bli framgångsrik vad gäller den rättvisa lösningen på konflikten. Dock har Armeniens president Levon Ter-Perosians avsked samt den nya ledningens hårdare attityd eliminerat chansen att fortsätta förhandlingar på ett rättvist sätt.

9 November 1997, efter ett långt avbrott framställde Minskgruppens ordförande det tredje förslaget, förmodligen i syfte att liva upp förhandlingsprocessen. Förslaget gjorde den azerbajdzjanska sidan mycket besviken och gav ingen chans att fortsätta förhandlingar. Detta förslag var baserat på den icke-existerande politiska iden om en "gemensam stat" och var inget annat än ett avsteg från tidigare beslut och principer som bestämdes under de två första OSCE-mötena. Dessa förslag beskriver Nagorno-Karabak som en statlig territoriell struktur i form av republik och ger den samma status som Azerbajdjan har inom ramarna för den uppdiktade "gemensamma staten". Samtidigt kommer denna "gemensamma stat" att skapas inom Azerbajdzjans gränser erkända över hela världen, vilket inte ger några garantier att Azerbajdzjans suveränitet och territoriella helhet inte kommer att inskränkas.

Jag tycker att obetänksamma handlingar av mellanhänderna har utan tveckan tillfogat en betydande skada till konfliktslösningsprocessen och kastat den långt tillbaka. Och det orsakar vår djupa oro, bland annat på grund av att Ryssland fortsätter att beväpna Armeniska republiken i högt tempo, som man tidigare än en gång har förklarat. Det klara beviset på det är att Ryssland har lämnat flygplan Mig-29 och raketer S-300 till Armenien efter att olagligt levererat vapen för en miljard US dollar.

Enligt min mening kommer det inte vara möjligt att nå den rättvisa lösningen på armenisk-azerbajdzjanska konflikten ifall ordförandena inte handlar beslutsamt och om USA:s, Rysslands och Frankrikes ledare inte vidtar effektiva åtgärder. Trohet till de tre principerna som 53 länder röstade för i Lisbon har en speciell betydelse.

Med beaktande av allt detta, käre herr President, tilltalar jag till Dig även som till en av Minskgruppens ordförande och ber Dig enträget att förstärka din personliga veksamhet såväl som ert lands utrikespolitiska förvaltnings arbete och med Lisbon-principerna som grund snarare lösa denna långvariga konflikt, som kan allvarligt hota fred och stabiliteten i Europa.

Med vänliga hälsningar,

"Bakus arbetare"- tidningen 17 april 1999.