Det ursprungliga villkoret före det att fredstrupperna skickades till regionen hade varit en allsidig politisk överenskommelse. På grund av att ingen överenskommelse träffades, blev det inga praktiska resultat efter beslutet beträffande fredstrupperna, som togs på OSSE:s möte i Budapest och som var ett steg i lösningen av konflikten om Nagorno-Karabak mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Efter mötet i Budapest blev förhandlingarna beträffande konflikten om Nagorno-Karabach mer intensiva snarare på iniciativ av enskilda medlemmar i OSSE än OSSE:s Minskgrupp. Efter de resultatlösa förhandlingarna i Moskva den 6-11 februari, som organiserades på Rysslands iniciativ, besökte USA:s representant i Minskgruppen konfliktregionen enskilt. Besöket av medlingsgruppen som bestod av vice-ordförande från Ryssland och Sverige i mars samma år ledde i princip till störningen av fredsprocessen mellan sidorna.

Rysslands, Västens och OSSE:s medling i förhandlingarna år 1995 och fram till slutet av år 1996 gav inga konkreta resultat beträffande lösningen av konflikten om Nagorno-Karabak. Orsaken till detta var mötsättningarna mellan sidorna, särskilt förstärkningen av militärunionen mellan Ryssland och Armenien, trots dess opartiska uttalande, samt USA:s och Minskgruppens förslag under förhandlingarna som inte alltid tillfredsställde den azerbajdzjanska sidan.

Det enda framsteget inför nästa, femte OSSE: möte som skulle äga rum i Lissabon var att Armenien och Azerbajdjzan behöll regimen av eldupphör.

I Lissabonmötet för statsledare och regeringsledare av OSSE-länder den 2-3 december år 1996 deltog 52 europeiska länder, USA, Kanada samt statschefer för 10 länder från Afrika och Asien som observatörer. På detta möte skulle Kaukasusregionen, med en särskild betoning på konflikten om Nagorno-Karabak mellan Armenien och Azerbajdzjan för första gången diskuteras brett på en hög nivå. Därför hade detta möte mer betydelse för Azerbajdzan än Bedapestmötet.

Den verkliga betydelsen av mötet som gällde Azerbajdzjan förklarade Azerbajdzjans President Geidar Aliev inför avresan till mötet den 30 november år 1996 i sitt meddelande till journalister på Bina flygplats. Han sa att Lissabonmötet inte var någon struktur som hade rätt som ett domstolsorgan att fatta ett slutgiltigt beslut beträffande konflikten i Nagorno-Karabak.

Geidar Aliev sa att han samtidigt tyckte att detta möte var av stor betydelse för honom, gav information om verksamheten i Minskgruppen i Helsingfors och Wien inför mötet och om den azerbajdzjanska delegationens flerdagarsarbete i Lissabon. Presidenten uttalade sig också positivt om perioden mellan Budapestmötet och Lissabonmötet.

I sitt tal den 2 december 1996 på mötet gav Geidar Aliev allmän information om konflikten i Nagorno-Karabak, armenisk aggression, stödde beslutet om eldupphör som fattades tack vare Ryssland inflytande, samt meddelade att Azerbajdzjan skulle hålla sig till beslutet om eldupphör tills ett fredsavtal slutades. Betydelsen av regimen av eldupphör förklarade Azerbajdzjans statschef genom att berätta om flera positiva exempel, nämligen om att det bildades en tvåsidig förhandlingskanal mellan Azerbajdzjan och Armenien, samt om att länderna utbytte krigsfångar och gisslan.

I sitt tal i Lissabon beskrev Geidar Aliev den armenska presidentens och sitt meddelande i april 1996 som ett viktigt steg mot lösningen av konflikten: Detta meddelande är i själva verket ett först armensk-azerbajdzjanskt dokument som demonstrerar sidornas vilja att stoppa denna beväpnade konflikt enligt internationella principer och normer.

Till slut sade Geidar Aliev att han i sitt brev till statchefer och regeringschefer av OSSE-länder inför Lissabonmötet nämnde de allmäna ramarna för konfliktlösningen, de så kallade lissabonprinciper. Dessa teser, som enligt hans åsikt, motsvarar OSSE:s principer, FN:s stadgar samt de allmäna normerna i den internationella rätten, offentliggjorde Geidar Aliev i sitt tal på mötet:

- att acceptera den territoriella helheten av Azerbajdzjan och Armenien;

- att ge Nagorno-Karabak som en del av Azerbajdzjan den högsta graden av självstyrelse;

- att tillgodose säkerhet av Nagorno-Karabaks befolkning.

Dessa principer stämde också överens med förslag som gjordes av Flavio Kotti, ordföranden för OSSE, under hans besök till konfliktregionen i februari år 1996.

I sitt framträdande beskrev Geidar Aliev den armenska sidans mål i konfliken i Nagorno-Karabak som en avsikt att lagstifta aggressionens resultat samt bilda ett andra armeniska stat på Azerbajdzjans territorium. Azerbajdzjans President förklarade i sitt tal, som han höll inför statscheferna för deltagarländerna, att detta inte skulle accepteras.

Enligt hans mening, skulle lösningen av konflikten med de ovannämnde principerna som utgångspunkt leda till progressiva resultat: Jag är säker på att konfliktens lösning enligt FN:s stadgar, OSSE:s och den internationella rättens principer kommer på kort sikt att leda till en långvarig fred mellan Azerbajdzjan och Armenien, återuppbyggnad av goda relationer mellan den armeniska och azerbajdzjanska folket. Detta kommer också att skapa de mest fördelaktiga villkoren för befolkningen av Nagorno-Karabak.

Under sitt uppträdande på Lissabonmöte uppmanade Gejdar Alijev Armeniens president och armeniska folket till fred. Gejdar Alijev tillkallade alla OSSE:s medlemmar och bad dem att hjälpa till i lösningen av konflikten i Nagorno-Karabak: "Jag tillkallar regerings- och statsledare samt Lissabons OSSE-mötes detagare och ber er att göra allt som det bara är möjligt för att snart sluta armenisk-azerbajdzjanska konflikten i Nagorno-Karabak, som är en av de mest varaktiga och förstörande regionala konflikterna i Europa".

Trots dessa principer lade armeniska delegationen veto mot att inskriva principer föreslagna av Gejdar Alijev i paragraf 20 av Lissabons deklaration. Azerbajdzjanska statens ledare genom att ha lagt veto mot hela OSSE-mötets dokument har lyckats att få den nuvarande OSSE-ordföranden att förklara dessa principer i sitt meddelande, vilket i sin tur var föreslaget till honom av vice-presidenten Albert Gore, som var USA:s delegations ledare. I detta meddelande som ingår i OSSE:s offentliga dokument, påpekas det att 53 deltagarstater av OSSE-mötet godkände dessa principer.

Strax efter OSSE-ordföranden hade uppträtt med sin förklaring uttalade armeniska delegationen sin oenighet med den. I armeniska meddelandet som skulle bli grunden för resultatlösa förhandlingar i framtiden förklarades det att man först och främst kunde hitta en konfliktlösning med självbestämmelse som princip.

I sin interview till journalisterna på Lissabonmötets avslutningsdag den 3 december 1996 sade Gejdar Alijev att han var nöjd med mötets resultat. Han förklarade en gång till att Armenien visade sin oenighet med Lissabonprojektet som fullt och hållet inte tillfredställde även Azerbajdzjan. Azerbajdzjans ledare anklagade Armenien för uppträdandet mot internationella principer. "Armeniens vägran att erkänna Azerbajdzjans territoriella helhet innebär vägran att följa OSSE:s huvudprinciper".

Rysslands delegationsledare statsminister Viktor Tjernomyrdin gav också sitt samtycke till OSSE-ordförandens förklaring och bekräftade att det finns möjligheter för konfliktregleringen med just dessa principer som grund. Gejdar Alijev anmärkte på att enligt Tjernomyrdin kommer de än vidare att syssla med konflikten i Nagorno-Karabak. Azerbajdzjanska statens ledare visade sin attityd till Armeniens presidents meddelande och sade att direkta förhandlingar kommer att bli fortsatta mellan presidenternas representanter.

Under sitt besök i Lissabon gav president Gejdar Alijev interview om sin verksamhet på mötet och om konflikten i Nagorno-Karabak till Rysslands, Turkiets, Portugaliens, Dänmarks och Forenade Arabemiratens television. Trots att Gejdar Alijev bekräftade i sitt samtal med nyhetsprogrammet "Vesti" att Rysslands representant statsminister Tjernomyrdin stödjer OSSE-ordförandens kända förklaring, ställde han just OSSE:s roll i framgrunden av konfliktenlösningen i Nagorno-Karabak: Det är OSSE som sysslar med denna konflikt. Det har varit så från början. Minskgruppen är OSSE:s medlem, och det är just OSSE som tog beslut om att grunda denna grupp i 1992.

I sin interview till Dänmark gav Gejdar Alijev allmän information on konflikten i Nagorno-Karabak och förklarade att de enligt hans mening inte har fått det nödvändiga förhandlingsmandatet på mötet i Lissabon. I sin interview till Portugaliens television förklarade Gejdar Alijev om aktiva kontakter mellan Ryssland och Armenien när frågan av Rysslands inflytande rördes. Han anklagade Sovjet Unionens ledning för början av konflikten i Nagorno-Karabak. Dessutom underströk han att Ryssland kan påverka Armenien och att Ryssland har från början haft möjligheter att förebygga denna konflikt och inte tillåta starta blodbad. Azerbajdzjans president har sagt att armeniska sidan skall grubbla över OSSE:s ordförandes förklaring.

I sin interview på flyplanet på vägen tillbaka till Baku har Gejdar Alijev i mer omfattande form berättat om sin verksamhet i Lissabon, kampen för de kända principerna. Azerbajdzjans ledare har också förklarat att stämningen dagarna före mötet var ogynnsam, och att i Lissabonmötes huvuddokument, deklarationen "Den gemensamma och globala säkerheten för Europa i XXI seklet" fanns det en oåttaglig punkt som hade med armensik-azerbajdzjanska konflikten att göra.

Gejdar Alijev anklagade Armenien för Minskgruppens ofruktbara verksamhet. Att armeniska sidan inte följer de kända principerna ät det största hindret som presidenten nämnde.

När regeringsledaren Gejdar Alijev kom till Baku berättare han på mötet med allmänhetens representanter den 6 december 1996 om vägen som OSSE och minskgruppen har gått från mötet i Budapest fram till Lissabonmötet för att lösa konflikten i Nagorno-Karabak. Presidenten förklarade att Armeniens försök att få suveränintsstatus för Nagorno-Karabak genom att använda de ockuperande territorierna är orsaken till att man inte undertecknar "Den stora politiska överenskommelsen".

Azerbajdzjans president sade att Azerbajdzjans och Armeniens presidenters första gemensamma meddelande i Luxemburg angående konfliktlösningen hade inte befrämjat att nå ändamålet. Han informerade oss om att dagen före mötet i Lissabon skikade han brev till stats- och regeringsledare som är medlemmar i OSSE i syfte att godkänna de nämnda principerna för konfliktlösningen. De förklarade i sina svar att de stödjer Azerbajdzjans position. Azerbajdzjans president underströk att USA:s president Bill Clinton personligen skikade honom ett brev där han uttalade sin enighet med förslagena.

Lissabons beslutet uppskattades av Gejdar Alijev även som ett slag mot den armeniska propagandan. Han förklarade att Armenien fram till dess hade haft en starkare (jämfört med Azerbajdzjan) propaganda vad gäller konflikten i Nagorno-Karabak. När motståndet till veto hade uppstått visade statsledarna intresse till denna konflikt och världens stora tidningar som belyste mötets verksamhet fick en mycket utförlig information om konflikten.

Samma dag meddelade president Gejdar Alijev till pressens representanter att Lissabons dokument hade öppnat ett nytt led i förhandlingarna och att han skulle hitta kompromiss med armeniska sidan som genomförde en destruktiv verksamhet på sittningen.

Lissabonmötet den 6 december 1996 beskrevs av Gejdar Alijev som en mycket viktig händelse, det betydelsefulla var inte det att Armenien inte har godkänt de nämnda principerna utan att man började kämpa hårt för att förverkliga dem. "Det stora betydelsen av Lissabonmöte för Azerbajdzjan är även det att vi genom att ha öppnat armenisk-azerbajdzjanska konfliktens innehåll visade det till mötets deltagare och till världens allmänhet".