Republiken Azerbajdzjans president Heydar Aliyev uttalande vid ett möte av USAs utrkesminster Colin Powell med Presidenter av Republken Azerbajdzjan och Republiken Armenien tillsammans med ordföranden av OSSEs Minskgrupp - Key West, den 3 april 2001

Kära USA:s urikesminister herr Powell,

kära ordföranden av Minsk Konferens,

kära deltagare av mötet,

kära representanter av massmedia,

damer och herrar!

Först och främst vill jag tacka er, herr utrikesminister, för inbjudning att besöka USA. Jag tackar USAs administration, myndigheter av Key West stad och alla mötets organisatörer för gästfriheten och de utmärkta betingelser för vårt arbete.

Den speciella beskaffenheten av det här mötet består i att det är första gången när OSSEs Minskgrupp träffades i sådant format, när ordföranden av Minsk Konferens förmodar tillsammans med presidenter av Armenien och Azerbajdzjan och andra deltagarna av mötet diskutera frågan av fredsreglering av armenisk-azerbajdzjansk, Nagorno-Karabachs konflikt tillsammans med presidenter av Armenien och Azerbajdzjan och andra deltagarna av mötet.

Tyvärr, det var inte möten i sådant format i förgånget, och kanske var det en av anledningar av vi hade inte gjort framgång. Jag hoppas att det nuvarande mötet kommer att spela sin positiv roll i konflikts reglering, som fortsätter under mer än 12 år.

Historian av armenisk-azerbajdzjansk, Nagorno-Karabachs militär konflikt är väl känd för världsförbund. Det är inte överbetoningen, om man säger, att det är en av världskonflikter som kan inte hitta sin lösning under lång tid.

I samband med det använder jag min möjlighet och berättar lite om de grunda anledningarna som hindrar konflikts reglering och uttalar mig några mina tankar.

Det är känt att den här konflikten började på grund av Armeniens territoriella anspråk till Azerbajdzjan, därför att Armenien provade annektera och inlemma till sitt territorium en del av urgammalt azerbajdzjanska marker - Nagorno-Karabach. Det hände i år 1988, när Armenien och Azerbajdzjan var delar av Sovjetunionen i egenskap av sovjetrepubliker. Men som ett resultat av den orättfärdiga ställningen av Sovjetunionens ledningen till Azerbajdzjan eller kanske av olusten att förebygga den här konflikten fick konflikten sin utveckling och förvandlades till kriget.

Jag vill notera att i år 1923 Nagorno-Karabach, Azerbajdzjans område, fick status av autonom region i Azerbajdzjan, och Nagorno-Karabach hade alla rätter av autonomi. Därför var det inga några objektiva anledningar för början av den här konflikten. I början av konflikten bor det 185000 invånarna i Nagorno-Karabach. Av dem var det 74% av armenier och 25,2% av azerier.

Under utverkning realisering av sina territoriella anspråk till grannlandet har Armenien provocerat separatistiska och terroristiska krafter i Nagorno-Karabach för väpnade uppror. Efter det började Armenien själv militär aggression.

Nagorno-Karabach har helt varit under militär kontroll av separatister och armeniska stridskrafter som förverkligade den etniska utrensningen och förvisade alla azerier - cirka 50 tusen personer. Det bifogades med morden och våldet. Och de azerier som bor i Khojaly, utsattes för genociden.

Efter ockuperingen Nagorno-Karabach, omgrupperade armeniska stridskrafter de militära operationerna utanför Nagorno-Karabach område och ockuperade sju andra stora administrativa områden av Azerbajdzjan.

På så sätt till året 1993 blev 20% av Azerbajdzjans territorium ockuperat och stannar under ockuperingen av armeniska stridskrafter ännu. Därborta allt är utplånat, plundrat, tillintetgjort. Mer än 900 städer och samhällen, cirka 600 skolor, 250 sjukhus, alla museer och monument av historia och kultur förintades.

Under konflikten dog 30 tusen Azerbajdzjans medborgare, mer än 200 tusen sårades och blev invalider, flera tusen råkade i fångenskap, blev gisslan, spårlöst försvann. Cirka en miljon azerier, och det är var åttonde Azerbajdzjans medborgare, förlorade sina marker och bor nu nionde året i tält i outhärdligt svåra villkor. Det fostrade en ny gemeration i tälten.

Det finns inte andra sådana fallet i världen när en stat ockuperade territorium av andra och förverkligade den massiv etniska utrensningen och världs förbund tittar tyst på denna tragedi. De rättmätiga kraven att tygla angripare hittar inte stöd.

Nio år sedan, den 24 mars 1992 fällde ESKs Ministers Råd på sitt extraordinärt sammanträde i Helsingfors utslag om genomförandet av Minsk konferens för uppnående den allomfattande regleringen av armenisk-azerbajdzjansk nagorno-Karabachs konflikt. Det var också skapad den internationella institutionen för konflikts reglering. Det här beslutet som fastställde mandat av konferens och struktur av förhandlingarsprocessen är ytterst viktigt.

I året 1993 behandlade FNs säkerhetsråd några gånger frågan om ockuperingen av Azerbajdzjans territorium av armeniska stridskrafter. Det anslutades fyra resolutioner - den 30 april №822, den 29 juli №853, den 14 october №884, den 11 noveber №874.

I de här resolutionerna fordrade FNs Säkerhetsråd beslutsamt det omedelbara och förbehållaslösa bortförandet av armeniska stridskrafter från det ockuperade Azerbajdzjans territorium och skapandet villkor för återkomsten av flyktingar och tvångsförflytade personer i ständiga boningsorter, på sina hemmarker. FN stödde starkt suveränitet och territoriella helheten av Republiken Azerbajdzjan, bekräftade tillhörighet av Nagorno-Karabach till Azerbajdzjan. Säkerhetsråd stödde också den förmedlande verksamheten av OSSEs Minskgrupp.

Alla de här resolutionerna utförde dock inte och FNs Säkerhetsråd har inte bekymrad sig om utförandet av dessa besluten ännu.

I december 1994 anslöt det beslutet på ESKs toppmöte i Budapest om intensifiering av ESKs handlingar i samband med armenisk-azerbajdzjansk konflikt om Nagorno-Karabach. ESKs statschefer bestämmde en gradvis lösning av reglering och gav ordföranden av ESKs Minsk konferens i uppdrag att bearbeta avtal om slutet av den väpnade konflikten. Avtalet måste förutse undanrjandet av grundföljder av konflikten för alla sidor och bli grundet för sammankallande av Minsk konferens. Det anslöts också beslutet om utvecklandet av multinationella ESKs fredsbevarande krafter i konflikts område.

På OSSEs toppmötet i Lissabon i decemder 1996 bestämmdes en basformul av konflikts reglering. Alla stater-medlemmar av OSSE, utom Republiken Armenien, understödjde tre grundprinciper av regleringen som tryggar den territoriella helheten av Republiken Azerbajdzjan och tilldelningen den högsta graden av självstyrelsen till Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan med garantier av säkerheten för dess hel befolkning.

Så har det internationella förbundet bestämmt en rättsbas av regleringen och skapat förhandlingars institution och bestämmt medlares uppgifter.

Efter OSSEs Lissabons toppmöte är det tre de största staterna i världen som är ordföranden av Minskgrupp - Ryssland, USA, Frankrike, och vi litar på dem och räknar att deras ansträngningar ska hjälpa med konflikts reglering, återupprättandet av den teritoriella helheten av Azerbajdzjan och flyktingars återkomst till deras ständiga boningsorter. Tyvärr har det inte hänt dock ännu. Armenien fullgör inga av FNS och OSSEs beslut.

Minskgruppens ordföranden gav tre erbjudanden för regleringen av armenisk-azerbajdzjansk konflikten om Nagorno-Karabach. Det första erbjudandet, av juni 1997, innehöll paketsbeslut av regleringen, det andra - october 1997 - etappsbeslut. I november 1998 framlämnade ordföranden det nya, tredje erbjudandet - erbjudandet om "samma land".

Azerbajdzjan anslöt första och andra erbjudanden av ordföranden som grund för förhandlingar, trots att några förordningar stämmde inte till normer och principer av internationell rätt, klämmde principen av den territoriella helheten av Azerbajdzjan. Även inklusive det vägrade Armenien att ansluta de här erbjudandena och tog en felaktig position.

Ordförandens erbjudande om "samma land" anslöt vi inte. Konceptet "samma land" har ingen internationell rättsbas och menar Nagorno-Karabach som en självständig stat och territoriellt bildande och ger Nagorno-Karabach status av subjekt av "samma land" på lika villkor med Azerbajdzjan. Det här erbjudandet stämmde inte principer och normer av internationell rätt, berövar Azerbajdzjan delen av dess territorium och legaliserar faktiskt armenisk aggression i Azerbajdzjan.

Vi tror att ordföranden av OSSEs Minskgrupp skulle utöva mer effektiv inflytande på förhandlngar med principer av internationell rätt, främja den snabbaste regleringen av konflikt, av återställande den territoriella helheten av Azerbajdzjan, återkomsten av flyktingar till deras ständiga boningsorter. Nagorno-Karabach som en ofråntagbar del av Azerbajdzjan kan få status av självstyrelse av den högsta graden i Azerbajdzjan.

Tyvärr ordföranden sysslar med på det hela taget förmedlande verksamhet och utövar inte nodvändig inverkan på förhandlingar i överensstämmelse med normer av internationell rätt. Våra hopp på OSSEs Minskgruppchefer Ryssland, USA, Frankrike ger inte hittills de förväntade resultaten.

Från april 1999 börjades det i Washington med initiativ av USAs administrering de omedelbara möten mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Under sista tiden avhöll vi med president Kotjarjan många möten i Geneve, Moskva, Istanbul, Paris, Minsk, Davos, Jalta, och också på gränser av våra republiker.

Under vår dialogmed Armeniens president sysslar vi med sökandet av ömsesidigt antagbar kompromisser för den snabbaste regleringen av konflikten och upprättandet av lång och stark fred mellan Armenien och Azerbajdzjan. Jag vill notera att till slutet av år 1999 var vi nära till uppnåendet av kompromissen. Armenien avstod dock snart från överenskommelse.

Under svåra förhandlingar har armeniska sidan tagit och tar nu sträng, icke konsktruktiv position. Vi kan inte förhandla med Armenien, eftersom Armeinen med ockuperingen av 20% av Azerbajdzjans territorium använder det här företrädet under förhandlingar. Armenien vill på alla sätt rycka bort delen av Azerbajdzjans territorium, inlemma det till sina marker eller att få självständighet för Nagorno-Karabach.

Tyvärr våra möten ledde till att ordföranden av OSSEs Minskgrupp intog en avvaktande passiv hållnng och förde sin verksamhet till principen: "Det vad presidenter förhandlar om det är antagbart för OSSE".

Vi tror att möten av presidenterna ersätter inte verksamhet av ordföranden av OSSEs Minskgrupp. Alldeles tvärtom de med ömesidigt tillägget för varandra kommer att trygga fortsättning av förhandlingar till den slutliga lösningen av konflikt.

På grund av principer och normer av internationell rätt och FN-stadgan måste det iakttas den territoriella helheten och säkerhet av gränser av varje självständig stat som är medlem av FN, det måste iakttas av alla och framför allt OSSE som påtog sig ansvaret för lösningen av den här konflikten. OSSE och dess Minskgrupp måste hårt fasthålla vid den här principen och främja på alla sätt dess strängt iakttagande.

Nuvarande situationen i förhandlingar skapar ett farligt prejudikat i internationella förbindelser.

I stället för det stränga iakttagandet av normer och principer av internationell rätt och deras stärkandet kan vi se bara obeslutsamhet av internationellt förbund. De grundliga normer och principer av internationell rätt ifrågasätter som orubbligheten av den territoriella helheten och säkerhet av gränser och det är kränkningen av internationella praktikens och rätts grundsatser av årtionden för 100 tusen armenir som bor i Nagorno-Karabach av Republiken Azerbajdzjan. Och fred, stabilitet och säkerhet som uppnåddes som ett resultat av erkännande av militär aggression kan inte vara starka och tåliga.

Efter berättning av situationen i armenisk-azerbajdzjansk konflikt om Nagorno-Karabach förklarar jag att Azerbajdzjan stannar fredlig staten, som vill sluta kriget och iaktta inställande av krigsoperationerna som uppnåddes i maj av 1994. Vi kommer att fortsätta uppbjuda alla våra krafter för regleringegn av konflikten på fredlig väg.

Allt jag har sagt, tror jag, ger er möjligheten att föreställa er hur är det en svår situation för. Därför vänder jag mig till ordföranden av OSSEs Minskgrupp - Ryssland, USA, Frankrike och uppfordrar att aktivisera era ansträngningar för slutet av väpnade konflikt och början av stark fred.

Det är inte nodvändigt att bevisa att det är Azerbajdzjan som vill sluta konflikten och upprätta fred det mest och som har 20% av territorium under ockuperingen och hundra tusen medborgarna bor i tälten. Det är självklart att upprättning av fred mellan Armenien och Azerbajdzjan ska ha en stor betydelse både för stabilitet och för säkerhet på helt Söder Kaukasien.

Vi åkte på det här mötet med det stora hopper och hoppas på de aktiva ansträngningarna av ordföranden av OSSEs Minskgrupp - Ryssland, USA, Frankrike och på den konstruktiva positionen av Republiken Armenien också.

Tack.

Tidningen "Bakinsk arbetare", den 4 april 2001.