Heydar Aliyev tal vid ett möte på 21 januari, 1990 i Den ständiga Representationen av Republiken Azerbajdzjan i Moskva ägnad till tragedien av 20 januari, 1990.


Kära kamrater, damer ich herrer!

Som ni vet, för de många åren var jag en chef för Azerbaidzjans partiorganisation, jag var valden som en medlem i politbyrå, jobbade som först vice ordförande av Sovjetunionens ministerråd. Mer än två år är jag pensionär, jag drabbade en massiv infarkt och på grund av den här sjukdomen gick jag i pension. Sedan december 1982 lämnade jag Azerbajdzjan. Idag trädde jag över en tröskel av Den ständiga Representationen av Azerbajdzajnska SSR i Moskva. Jag kom här av en tragedi som inträffade i Azerbajdzjan. Jag lärde om det igår imorse och naturligtvis kunde inte förbli liktligt för det. I första hand kom jag hit, i Den ständiga Representationen, som är en liten ö av azebajdzjanska land här i Moskva, för att uttrycka mina deltagande i sorgen till Azerbajdzjans folk av tragedin, som orsakade många förluster. I andra hand vill jag uttrycka min inställning på denna fråga. Jag ber Den ständiga Representanten av Azerbajdzjan i Moskva Zokhrab Ibragimov att vidarebefordra mina ord, min djup sorg, uppriktiga kondoleanser till Azerbajdzjans folk. Tyvärr finns det inga några möjligheter.

Vad beträffar händelser, som gällde i Azerbajdzjan, jag betraktar de olagliga, främmande för demokrati, helt i strid med principerna av humanism och utvecklins av rättstatsprincipen i vårt land. Det finns vissa orsaker till den nuvarande situationen i Azerbajdzjan. Jag vill inte dröja på detaljer, det skulle ta en lång tid. Under två år fortsätter det den interetniska konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien, som har uppstått i samband med händelserna i Nagorno-Karabach och omkring det. Två år är tillräckligt för Azerbajdzjans och Armeniens ledar och de högsta partiet och politiska ledar att anpassa den här frågan, sluta inbördeskrig, etniska konflikter och skappa förutsättningar för fri levande av varje person oberoende av sitt nationalitet, i vårt allmänna federal Sovietunion.

Jag tror dock att under dessa två år var det inte tagits tillräckliga åtgärder i denna riktning. Om i början av komplikationer i Nagorno-Karabach skulle det ha tagits nödvändiga åtgärder, först och framst av partiet politiska ledarna, idag har vi inte sett upptrappning av spänningar och förluster, som har båda sidor under de senaste två åren, och denna militära aktien, som var i natten mellan 19 och 20 januari, 1990, som var förvandlat med förluster.

Naturligtvis först är skyld jusst nu ex första sekreterare av Azerbajdzjans kommunistpartis centralkomitten Vezirov. Under sin vistelse på det här höga ämbetet har han gjort ingeting för att stabilisera situationen i Azerbajdzjan. Tvärtom med sina felaktga handlingar, olämpliga arbets stil fel politiska manövrerandemotsatt han sig till folket, han har inte tagit någon myndighet, skappade en kryfta mellan sig och folket. Folket ogillade. På massmöten, som har passerat för några månader i Baku och andra regioner och städer i Azerbajdzjan, ställdes kraver om avgången av Azerbajdzjans partiledningen. I första hand + Vezirovs avgång. Det är oklart varför den här frågan har inte ännu lösts, och bara igår, när trupperna fördes i Baku och det var ställd nederlagen, Vezirov flydde från Azerbajdzjan. Det är ett stort misstag. Det största misstaget är att så olämpligt för det här ändamålet man var utsågen som första sekreterare av Azerbajdzjans kommunistpartis centralkomitten. Men det är inte allt.

Nu skulle jag vilja uppehålla mig på en tragedi som inträffade i natten mellan 19 och 20 januari och fortsätter än idag. Jag tror att det var reserver för politisk lösning i Azerbajdzjan. Azerbajdzjans ledarna och den högsta politiska ledningen i landet har inte användat dessa möjligheter. Det var möjligt att förhindra ett försök på gränsen. Tre månader sedan sa folk fram sina krav om gränsen remsan. Men ingen vilde möta dem, att prata, att vidta lämpliga åtgärder.

Jag upprepar, det var möjligt att lugna folk ner. Om 2-3 månader sedan skulle ha lösts frågan om stärkande partiledningen i Azerbajdzjan, det kanske skulle inte finnas dessa omständegheterna och behovet att sända trupper. Men under alla omständigheter tror jag att det var möjligheterna av politisk lösning av frågan, en dialog med folket. De var dock inte används, och i natten mellan 19 och 20 januari infördes ett stort antal av Soviet armen och polis trupper av Sovietunionen i Baku. Vilka är de tragiska konsikverserna är nu välkända. Jag tror att beteende av personer som har tagit sådent beslutet var politiskt inkorrekt. Det var tillåten ett grovt politiskt misstag. De bara visste inte den faktiska situationen i republiken och psykologi av Azerbajdzjans folk. De hade inte tillräckliga kontakter mot olika lager av människor. De kunne inte tänka sigatt det kommer att vända denna tragedi.

Man borde förutse det och vidta nödvändiga åtgärder, räkna ut vad är viktigare och mer nödvändigt. Förresten fanns det rapporter att många militärerna dödades också. Vi kan fråga vad är skuld av rysk man, som var regisserad av ett felaktigt beslut av den högsta partiledningen för att undertrycka det så kallade upproret i Azerbajdzjan?

En stor kontingent av trupper var införd genom i Azerbajdzjan. Förresten jag är val medveten om hur många trupper finns i Azerbajdzjan. Där utplacerades jusst nu tillräcklig ciffra av trupper: 4 armen, Kaspiska sjö flottilj, fallskärmsjagares division, luft försvarsmakten, inrikesministeriets trupper. Varför var det nödvändigt att införa ytterligare trupper där? Om det behövs kunne man använda trupper som fanns där. Azerbajdzjans ledarna, som tog ett sådant beslut, bör vara ansvarighet för det, framför allt Vezirov, som flydde från Azerbajdzjan. De bör ställas till svar vem felinformerade den högsta politiska ledningen. Jag tror att den högsta politiska ledningen har inte tillräcklig och objektiv information. Riksa ledarna blev vilseledda, vilket ledde til avgörandet beslut.

Alla inblandade i tragedin måste straffas.